Det här med tiden

Jag har nu jobbat på mitt nya jobb i fem månader och man skulle kunna tro att jag äntligen har hittat lite nya rutiner. Nu har jag inte längre tid för att träna när jag vill, tid för att sitta framför datorn hur länge jag vill, tid att njuta och att andas. Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen att jag verkligen borde ta tag i detta men den stunden kommer aldrig. Det här med rutiner är jobbigt.

Så som det är nu så känns det som att jag jobbar, sover, äter och inte längre har tid för mina gamla hobbys. Jag bloggar fortfarande, vilket kräver ganska mycket tid, men annars så har jag inte tid för mycket mer. På måndag morgon längtar jag till fredag eftermiddag, det är fem dagars jobb, och två dagars ledigt. Under vardagarna skriver jag en att-göra-lista med saker jag ska göra under helgen, när jag har tid, men eftersom helgen bara består av två dagar så hinner jag aldrig med alla saker på att-göra-listan. Jag ligger alltid efter. Jag vill bara trycka på paus-knappen och hinna med att andas lite.

När jag såg första avsnittet av SVT:s nya serie Tidsjakten, som handlar om stress i det moderna samhället och om hur man kan få livpusslet att gå ihop, så blev jag faktiskt lite rädd för jag känner igen mig i många saker. Hur länge kan man skjuta upp saker? Man lever inte längre, man överlever. Det känns speciellt inte som att man lever på vardagarna, då går allt på autopilot.

Man längtar till helgen, när man äntligen kan gå upp senare på morgonen och äta frukost vid matbordet och läsa morgontidningen. Men då blir man stressad när man tänker på alla de saker man ska försöka hinna med på dessa två dagar. Inte konstigt att man tycker att tiden går så fort, när man har så mycket att göra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *