Sedan decembers början har jag börjat tycka att livet känns ganska jobbigt. Det är kanske någon slags vinterdepression eller något så enkelt som att jag inte får tillräckligt med solljus, vilket ju inte är helt ovanligt under vintermånaderna. Decemberdepp är nog ett passande ord för det, vad det nu är.
15 timmars pendling varje vecka
Det började då jag insåg att jag faktiskt kände mig stressad över att jag knappt har någon fritid i veckorna. Jag spenderar tre timmar varje dag i en buss, väntades på bussen samt på väg till eller från bussen – det blir totalt 15 timmar i veckan. Jag går upp klockan fem på morgonen, går hemifrån halv sju och kommer hem mellan halv sex och halv sju på kvällen, beroende på om jag går från jobbet vid fyra eller fem. Jag spenderar alltså mellan elva och tolv timmar om dagen på andra ställen än hemma.
Jag skyndar mig för att hinna göra saker på vardagarna (vilket innebär att äta frukost på tio minuter, gå snabbt hem från bussen – allt för att vinna några minuter), men jag skjuter ofta på det till helgen istället eftersom jag blir för trött. Jag hinner inte leva på vardagarna och det känns inte bra.
På bussen till och från jobbet känns det extra jobbigt eftersom jag då känner mig fast – det finns inget annat att göra än lyssna på musik och stirra ut genom fönstret, ut i mörkret. Jag kan inte skynda på bussresan men jag kan inte heller passa på att göra de saker jag verkligen vill göra eftersom de måste göras hemifrån.
Det finns så många saker jag vill (och behöver) göra just nu men som jag upplever att det inte finns tid för – jag vill bland annat utveckla min blogg, börja skriva igen (vilket egentligen kanske inte är något man börjar med – man bara gör) och dessutom fyller jag 26 år nästa år, vilket stressar mig ännu mer. Flera av de här sakerna blir jag kanske aldrig riktigt klar med vilket gör att de upplevs som stora projekt som behöver mycket planering, Projekt som jag verkligen vill och måste ta tag i.
Att göra-listan bara växer och växer
Söndagsångest är också något jag märker av. Helgen består av fyra block: två förmiddagar och två eftermiddagar. Redan på söndag eftermiddag börjar förberedelserna för måndag och på det sättet känns det som att måndagen inträffar tidigare än vad den egentligen gör. Under veckorna skriver jag en lista över saker jag vill göra på helgen men jag vet att jag överskattar mig själv med listan. Sakerna jag vill göra på helgen samlas på en hög som bara växer och växer och nu är det helt enkelt för mycket.
Det är dags att trycka på paus-knappen så jag kan få tid att leva lite. Samtidigt är jag lite väl bra på att börja ta tag i de saker som jag faktiskt vill göra istället för de saker som måste göras, jag prioriterar ibland fel.
Vem var det egentligen som bestämde att man ska jobba fem av veckans sju dagar? Inte undra på att man tycker att tiden går fort, alldeles för fort, när man spenderar så mycket tid någon annanstans än hemma. Det känns som att jag går på automatik, kroppen följer ett schema som innebär att gå upp tidigt, gå till jobbet, komma hem sent och sova. Men jag själv hänger inte riktigt med, jag tänker på annat. Visst, livet består av alla veckans dagar, men om fem av sju dagar bara går på automatik, vad är det för ett liv? När ska jag få leva? Jag vill inte längre bara följa med, jag vill styra själv.
Det är dags att börja leva
Många av de här tankarna har med jobbet att göra. Hade jag inte ett jobb, speciellt inte ett som jag måste pendla till, hade jag förmodligen inte känt så här. Alla vuxna som kan arbeta ska ha ett jobb – det är normaltillståndet – och med den arbetslösheten som råder är man glad över att över huvud taget ha ett jobb, men det är väl inte meningen att man ska känna så här? Jag vill ha ett jobb men samtidigt hinna med att göra andra saker än att förbereda för jobbet, jobba och komma hem från jobbet. Jag vill känna att jag lever – att jag gör något istället för att bara hänga med.
Jag har skrivit om sådant här tidigare, läs gärna de inläggen: