Hej! Ja, jag lever… Det blev visst en ofrivillig bloggpaus nu i höst. Och visst, här kommer äntligen ett nytt inlägg men jag är inte tillbaka på allvar än. Detta beror dels på motivations- och inspirationsbrist men även på annat som jag inte vill gå in på just nu.
I början av september hade jag tänkt publicera min sammanfattning av augusti. Men helt plötsligt blev det oktober och då var det dags att skriva en sammanfattning av september också. Inget av det har blivit gjort än.
När jag skriver det här så sitter jag i sängen. Idag gick jag upp kl. 9:30 efter att ha legat och dragit mig i sängen länge; men de senaste dagarna har jag gått upp betydligt senare än så. Måltiderna är oregelbundna nuförtiden och många av sakerna på att göra-listan blir aldrig gjorda. Jag har börjat slarva med att ta mina järntabletter trots att jag vet att de kan göra mig mindre trött.
Det börjar bli ett mönster, det här. När naturen bjuder på vad jag tycker är den vackraste årstiden, när mörkret och kylan kommer… då kommer också känslan av att det jag gör inte fungerar, inte denna gång heller. Kalla det för höstdepression eller vad du vill, men hösten som är så vacker skapar samtidigt vemod för mig. När en tidsperiod med bra rutiner och mycket att göra plötsligt tar slut – vad finns då kvar att göra förutom att bearbeta, tänka, värdera… och känna efter.
Sånt där som det inte fanns tid (eller energi) för tidigare.
För två veckor sedan, efter att inte ha lämnat lägenheten på flera dagar, tvingade jag mig ut på en promenad till skogen. Skogen, där mitt enda sällskap är de färgglada träden och djuren som finns där men som inte syns. Skogen med sin friska och blöta luft, skogen med fågelkvitter, gula löv och leriga mark. Skogen, där hösten blir mer och mer ett faktum för varje löv som faller ner mot marken. Skogen, där jag kan andas.
Kameran tog jag så klart med mig – för först nu, efter 10 år som bloggare, har jag kommit på att jag älskar att fotografera. Jag fotar och filmar sånt jag vill komma ihåg; vinden som skapar ett ljud som påminner om havets vågor, en ensam hackspett i ett träd och löven som prasslar mot mina fötter när jag lämnar stigen och går in på en okänd väg.
I september var det 10 år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Även om jag haft flera bloggpauser sedan dess så ska ni veta att jag aldrig kommer ge upp bloggandet helt och hållet. Jag kommer ge mig ut på fler promenader, jag kommer fortsätta skriva (nej, jag behöver fortsätta skriva, för min egen skull).
Men framför allt så jag kommer att komma tillbaka.