Jag vill och jag kan

Det är i sommar tre år sedan jag fick min Filosofie kandidatexamen i svenska. Jag har pluggat språk, kommunikation och media i mer än tre år. Men jag har ännu inte jobbat inom den branschen jag är utbildad inom. Visst, nu är det lätt att säga att kommunikation- och mediabranschen är en av de svåraste att få jobb inom, men det var det inte när jag började plugga.

Hjärtat styr med än hjärnan

När man går på gymnasiet och det börjar närma sig studenttider så funderar man självklart på vad man ska göra sen. Försöka hitta ett jobb eller fortsätta plugga? För mig var det ett självklart val att fortsätta plugga. Jag var fortfarande inte riktigt säker på vad jag ville jobba inom, men det skulle ha med språk och kommunikation att göra, så jag valde att plugga det i tre år.

Många av mina klasskompisar från gymnasiet valde istället att börja jobba för att skaffa erfarenhet. Ibland önskar jag att jag hade gjort samma sak. För nu, tre år senare har de massor med arbetslivserfarenhet som gör det lättare att hitta ett nytt jobb, och jag som valde att plugga istället sitter här hemma med min examen och bara lite erfarenhet. Det är väl bättre än inget, eller hur, men lite erfarenhet räknas i princip som noll erfarenhet ute på arbetsmarknaden.

Att inte tillhöra de 80 procenten

Jag pluggade på Mälardalens Högskola, en av Sveriges större högskolar, som finns både i Västerås och i Eskilstuna. På skolans hemsida står det att de samarbetar nära med näringslivet så att utbildningarna innehåller det arbetsmarknaden efterfrågar. ”Du kan med andra ord vara trygg med att din utbildning leder till jobb”. 80% av skolans studenter har ett jobb inom ett år efter examen. Jaha, men då kan jag konstantera att jag inte är tillhör de 80%, eller hur? Ingen kritik mot själva högskolan, utan snarare mot arbetsmarknaden.

Man marknadsför högskoleutbildningar som att man kommer hitta ett jobb efter examen fort, men det beror självklart på vilket område man pluggar. Men som sagt, när jag började plugga var det inte kommunikationsbranschen utpekad som särskilt svår att hitta jobb inom.

Föddes i fel generation

Det är svårt för ungdomar att hitta ett jobb. Jag räknas väl inte snart som en ungdom längre, men det är ändå svårt att hitta jobb. Ja, jag kan leta jobb i andra branscher, det gör jag också, men jag vill jobba med det jag vill jobba med, inte det jag till slut tvingas att jobba med. Gillar man inte sitt jobb så går det oftast inte så bra. Ibland tycker jag att jag är född i fel generation.

Det skulle ha blivit bättre om jag var antingen tio år yngre eller tio år äldre. Just nu är jag liksom fast. Om jag var tio år äldre skulle jag vara 34 år, jag skulle inte ha fastnat i den här ungdomsarbetslösheten. Jag kanske till och med hade köpt ett fint hus och skaffat man och barn. Om jag istället var tio år yngre hade jag varit 14 år. Jag skulle ha gjort andra val. Jag hade varit för ung för att fastna i ungdomsarbetslösheten, jag hade fortfarande möjligheter att påverka min karriär, jag skulle kanske ha valt utbildning och jobb mer utifrån hur arbetsmarknaden ser ut och mindre utifrån vad jag vill.

Varför duger inte jag?

Jag har pluggat i 15 år av mitt 24 år långa liv. Jag har varit duktig och inte fått ett enda underkänt, jag har producerat grupparbeten och även arbetat självständigt. Jag kan göra en hemsida, fota, skriva, redigera bilder och massor av fler saker. Jag får flera ”Nej, tack, vi har gått vidare med andra sökande”-mejl i veckan, så många att jag kastar dem i papperskorgen så fort jag läser de första två orden. Men jag har ansträngt mig.

Jag har varit på många arbetsintervjuer, jag har till och med jobbat korta perioder på Västerås stad, Länsstyrelsen i Västmanland och på Skatteverket. Men det var relativt korta jobb, som egentligen inte räknas ute på arbetsmarknaden, jag kunde lika gärna ha noll arbetslivserfarenhet. Men jag är stolt över de jobben. Jag vet att jag har fått massor av erfarenhet och känner att jag har utvecklats jättemycket. Men, när det gäller att få in foten i den branschen jag verkligen vill jobba, då går det trögt. Jag vill, jag har velat i flera år, och jag kan. Men jag hittar inget jobb.

Förstår ni att jag är lite frustrerad?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *