Att vara ung och arbetslös idag är inte lätt. Man hör många äldre som berättar om hur de började arbeta direkt efter högstadiet, men detta är omöjligt idag. Nu för tiden ska man inte bara ha en grundskoleutbildning och en komplett gymnasieutbildning utan helst också en flerårig högskoleutbildning samt några års arbetslivserfarenhet – allt medans man fortfarande är relativt ung. Är det teknikens utveckling vi ska skylla på när kraven på de som söker jobb blir fler och fler?
Vi ska till exempel kunna arbeta självständigt men samtidigt samarbeta med andra, kunna vara planerande men samtidigt flexibel och kunna lite om mycket men också kunna mycket om lite Vad hände med att kunna vara en hårt arbetande person, är det ute nu för tiden? Vi ska vara bäst på våra jobb men samtidigt kunna klara av att ha ett stabilt privatliv och en bra hälsa. För vi vill ju leva också, eller hur?
Att vara ung och oerfaren är att vara formbar
Arbetsmarknaden skriker efter kunnig personal, men de flesta påbörjar inte sin karriär som proffs på sitt yrke – alla är ju nybörjare någon gång. Kanske är det så att konkurrensen mellan företag har blivit hårdare, man måste vara bättre för att lyckas, och därför behövs erfaren personal, men man har glömt bort fördelarna med att anställa de som inte har hunnit få så mycket erfarenhet.
Ett nytt tänkande, en frisk fläkt på arbetsplatsen – att vara ung innebär att vara formbar inför de situationer och uppgifter som en nytt jobb innebär. Man har inte, som de som kanske har haft samma jobb i många år har, fastnat i gamla rutiner och tycker att de gamla arbetssätten är bäst. Man kan istället formas av arbetsgivare till så som de vill ha en.
Tillbaka på ruta ett
Jag är 24 år och jag har, hittills, aldrig haft ett ”riktigt” jobb, dvs ett tillsvidarejobb på heltid. Efter gymnasiet påbörjade jag en 3-årig högskoleutbildning, ”som man ska göra”, och började efter min examen söka jobb. Som utbildad inom kommunikation märkte jag snabbt att man helst skulle vara nyexaminerad men samtidigt ha flera års erfarenhet för att få jobb – en ekvation som inte går ihop.
Jag har haft flera arbeten sedan min examen, men de har varit tidsbegränsade, det längsta har varit sex månader. Och sedan är jag tillbaka på ruta ett igen – precis som många andra i min ålder. Detta gör att det blir svårt för oss att få rätt till a-kassa, att kunna skaffa eget boende, att starta familj. Att leva utan ett jobb är att leva med en slags osäkerhet, det går inte att slappna av och njuta och det tycker inte jag är så mycket till ett liv.
Varför, varför, har det blivit så här? Är vi fler unga idag som slåss om samma jobb? Finns det mindre antal yrken idag (fast jag tror snarare tvärtom, men i så fall skulle väl inte så många vara arbetslösa, eller hur)? Har arbetsmarknaden blivit för kräsen? Eller har vi unga arbetslösa blivit för kräsna, som vill börja jobba med det som vi faktiskt vill jobba med?