Idag fyller jag år. 25 år. Det är bara det att jag inte är 25 år, inte alls. Jag är 20 år. Det är i alla fall vad det känns som. I mitt huvud är jag fortfarande ung. 25 år låter gammalt. När jag var liten ville jag ha ett bra jobb, ett fint hus, en man och barn innan jag fyllde 30 år – för efter 30 är man inte längre ungdom. Så det finns ju en anledning till att jag känner mig lite stressad.

Men som med mycket annat man inser när man växer upp, så förstår man så småningom att det är svårt att skilja gammal och ung åt. Jag vaknar inte upp en dag och blir gammal, det sker långsamt, och ofta utan att man själv inser det.

Mycket i livet går inte att planera (och det ska ni höra från mig, som är en väldigt planerande person!), mycket går inte att bestämma när det ska ske, det som händer sker när det är dags (que sera, sera). Jag tror inte på ödet – att det finns saker som är bestämda att hända vid speciella tidpunkter – jag tycker istället att vi kan påverka vårt liv mer än vi inser.

Som ung kan man tycka att livet går som på räls och man behöver egentligen inte göra så många medvetna val. Man hänger bara med dit tåget går. Men ju äldre man blir desto mer tror jag att man inser att man själv kan styra väldigt mycket. Det är ju mitt liv, för guds skull! Det är jag som ska leva mitt liv och jag vill bestämma hur det ska se ut.

Jag tycker själv att jag har hunnit med att göra många olika saker under mina 25 år. Vissa saker är jag mer stolt över än andra men jag har varit med om mycket. Men det är ju när man jämför sig själv med andra som det börjar kännas lite jobbigt. När jag jämför mig med andra i min ålder tycker jag att det känns som att någon pausat mitt liv – jag står och stampar och väntar på att saker ska hända, många saker jag själv inte kan bestämma över.

Det går inte att bestämma över tiden, jag blir ett år äldre, och egentligen så händer ingenting förutom att antalet ljus på födelsedagstårtan blir fler och fler för varje år som går. Fast… egentligen händer ju massor av saker – jag får erfarenhet av att leva, livserfarenhet.

25 år, det är nästan en fjärdedel av ett helt liv. Det är väl när man tänker så som det blir jobbigt. Jag vill inte bli gammal och ångra saker , ångra att jag inte gjort det jag ville göra – kunde göra – medans jag fortfarande hade tiden och orken på min sida. Ibland måste man kanske ta kommandot och vara lokförare medans man fortfarande kan, styra tåget in på okända vägar, bara för att känna att man lever.

Det är dags att vara lite aktiv, dags att ta kontroll, dags att börja leva livet istället för att låta livet levas. Destinationen på livets resa är redan förutbestämt men det gör inget, för det är väl ändå vägen dit som spelar störst roll, eller hur?