För snart fem månader sedan opererades jag för blindtarmsinflammation. Jag kanske tjatar om det – jag har ju nämnt det några gånger på bloggen – men det var ju en ganska stor grej för mig. Jag kom ihåg när det hade gått en månad, det hade gått så väldigt fort, och de här fem månaderna har gått ännu fortare. Jag kommer fortfarande ihåg så mycket från den här händelsen, det är väl därför som jag tycker att det inte alls var så länge sedan de skedde.

Jag åt middag på söndagkvällen, den 29:e mars, och gick och lade mig på kvällen som vanligt. Kl. 02:00 på måndagsmorgonen vaknade jag av magknip och några timmar senare hade jag rusat till toan för att kräkas totalt 18 gånger. På morgonen bad jag mamma om skjuts till akuten.

Kl. 13:00 blev jag inskriven till akutkirurgiska avdelningen, fick en sängplats och blev kopplad till dropp. Kl. 23:30 på måndagskvällen blev jag väckt, ombedd att duscha (och, ja, det var svårt att få med sig droppställningen in i duschen…) och rullades strax efter det in till operationssalen.

På tisdagsmorgonen vaknade jag, numera utan blindtarm, men mådde fortfarande riktigt illa och kräktes. Kl. 18:30 kunde jag, för första gången på två dagar, äta (två broccolis och lite ris) och faktiskt få behålla maten. Kl. 21:00 fick jag åka hem, efter två dagar och en natt på sjukhuset.

När jag hör ordet blindtarm tänker jag på filmen Madeline från -98 som handlar om en liten fransk flicka, jag gillade den filmen när jag var liten. Hon opereras nämligen också för blindtarmsinflammation och jag tyckte att det var så speciellt.

Efter jag kom hem från sjukhuset har jag fått veta att nästan 10% av Sveriges befolkning har opererats för blindtarmsinflammation, så det kanske inte är så speciellt som jag vill tro, men det är ju ändå lite coolt.

Nu, fem månader efter operationen, har jag tre ärr på magen som ser rätt okej ut (det tredje sitter längre ner på magen). De kommer finnas där länge, som en påminnelse. Men mest kanske som ett bevis på att jag gjorde rätt när jag bad mamma skjutsa mig till akuten när jag hade som ondast trots att jag misstänkte att det var vanliga IBS-besvär – för det visade sig ju vara lite allvarligare än så.