Den 30:e mars vaknade jag med magknip. Inte visste jag att jag till slut skulle opereras akut för blindtarmsinflammation ganska exakt ett dygn senare.

Numera tillhör jag den skara på 10% av Sveriges befolkning som inte längre har någon blindtarm. Allt gick väldigt fort. Kl. 02:00 på måndagmorgonen vaknade jag av rejält magknip och illamående som resulterade i att jag kräktes totalt 18 gånger. Till slut tröttnade jag på att springa fram och tillbaka mellan sängen och badrummet så jag bad mamma skjutsa mig till akuten. I bilen, med en plastpåse i knät utifall illamåendet flammade upp igen, så misstänkte jag att detta kunde bero på mina gamla vanliga magroblemen (IBS, känslig tarm) men jag hade så ont och ville bara få någon slags kraftig smärtstillande.

Dags för operation

Efter de vanliga kläm-och-känn-på-magen-undersökningarna, ultraljud, urinprov, puls, kolla tempen, blodtryck och blodprov av läkare blev jag inlagd och då förstod jag att det nog inte handlade om IBS längre. Jag blev efter lunchtid (fast ingen mat för mig, här gällde det att vara fastande tills man klurat ut vad som var felet) kopplad till dropp och fick en sängplats bredvid en äldre snarkande dam.

Eftersom temperaturen steg, blodprovet visade högt antal vita blodkroppar och smärtan flyttades till höger sida av magen så blev det dags för en titthålsoperation. Jag blev väckt kl. 23:30 (men ärligt talat; jag sov inte, det gick inte att somna) och ombeddes att duscha för att förbereda mig för operation. Sedan fick jag byta om till konstiga trosor, en skjorta som man knöt i nacken och långa strumpor. Efter att ha svalt två Ipren och en Alvedon rullades jag in till operationsbordet. Jag fick andas in syrgas och fick sövmedlet injucerat i armen. Operationen som tog ca 45 minuter, kändes som två minuter.

Aldrig, aldrig mer!

Det allra värsta av allt detta var när jag låg på uppvaket, tidigt på tisdagsmorognen. Jag hade ont i halsen från där intuberingsslangen hade varit och mådde jätteilla och kräktes konstant, vilket var en konsekvens av sövmedlet. Det sista jag åt var en tekaka och en kopp te på söndagsvällen, och inför en operation ska man fasta, så det kändes som att magen vändes ut och in, det fanns inget kvar som kom upp nu 2 dagar senare utan mat. Läkarna förklarade att dagen efter operation är den svåraste och det håller jag verkligen med om. Jag hade ont i axlarna och var (och fortfarande är några dagar senare) svullen om magen – när de opererar fyller de magen med gas för att lättare ska kunna se. Jag var jättetrött men kunde inte somna eftersom det väsnades så mycket på avdelningen.

Rädd för att äta

När jag vaknade på riktigt, ca kl. 9:00, var jag jättehungrig men kunde verkligen inte äta något. Nu kändes det som magkatarr med illamående igen. Jag kräktes några gånger och visste inte vad jag kunde äta, jag blev nästan rädd för mat. Jag fick – förutom den vanliga frukosten och lunchen som jag över huvud taget inte rörde – näringsdrycker (som smakade vedervärdigt), russin, juice och vatten. Sedan var jag uppkopplad till dropp hela tiden viket gjorde att jag var tvungen att kissa oftare än jag någonsin kommer ihåg att jag gjort. Jag bad faktiskt om att få (och fick) ett extra dropp efter att jag fått min sista, för jag kunde verkligen inte äta och jag var så hungrig och trött.

Något att se fram emot

Mina föräldrar kom på tisdag eftermiddag för att hälsa på och då fick jag höra att om jag åt bättre och började röra på mig mer så skulle jag kanske få gå hem efter det sista av tre antibiotika-dropp som jag skulle få kl. 20:00. Så då tvingade jag verkligen i mig mat, jag fick lite hallonkräm och en kaka och det gick ner. Jag fick korv stroganoff till middag, men det enda jag åt därifrån var broccoli och lite ris. Det var den första riktiga mat som jag ätit på över 41 timmar. Varm mat gick bara inte ner, jag var sugen på kall mat. Jag tog promenader längst avdelningskorridoren och tittade på Gokväll i nästan en halvtimme i sällskapsrummet. Tiden gick väldigt långsamt men det blev bättre de sista timmarna eftersom jag hade någon att se fram emot. Kl. 20:45 fick jag äntligen åka hem, efter två hela dagar och en natt på sjukhuset.

Numera utan blindtarm

Nu har jag tre sår med plåster utspridda över magen (ett vid naveln, ett till vänster om naveln samt ett längre ner på magen), ett plåster på vänster hand där droppet satt, ett plåster på höger hand (där de misslyckades med att få i droppen först) samt ett plåster i höger armveck där de tog blodprov. Jag har numera ingen blindtarm och en positiv sak med det är att jag inte behöver genomgå detta igen.

Uppdatering 14/7

Jag har nu fått en kopia av min journal från sjukhusvistelsen. Det visade sig att min operation tog mycket längre tid än förväntat, nämligen 105 min istället för ca 45 min. Påsen som läkaren skulle ta ut blindtarmen i gick nämligen sönder inne i magen så de fick börja om. Det skedde dessutom en ”måttlig blödning”, samt att det skedde en del tekniska problem, bland annat med en suddig bild från tv:n där man såg operationen samt att de fick byta kamera i omgångar.