I fredags jobbade jag min sista dag på Skatteverket. Provanställningen var över och det är dags att hitta ett nytt jobb. Precis när jag hade vant mig vid att gå upp tidigt på morgonen, åkt till jobbet och kommit hem när alla andra som också jobbar kommer hem, så var det slut. Jag jobbade där i 6,5 månad men det känns som längre.

I måndags gick jag till Arbetsförmedlingen. Nu börjas det igen. Dags att ta upp kontakten igen med den myndigheten som gör mig på dåligt humör varje gång jag tänker på den. Från att jag gick in till Arbetsförmedlingen i måndags tills att jag gick ut så tog det 3,5 timmar – jag satt där i över tre timmar! Det var extrem kö just denna dag, och det är inte alls roligt att behöva vänta på sin tur så länge.

Jag ser detta som en ny chans. När man jobbar så kan man ibland känna sig fast vid sitt jobb. Man är fast i rutiner, arbetsuppgifter man kanske inte tycker om eller annat. Nu när jag har blivit arbetslös har jag en ny chans att göra något annat. Jag kan börja plugga, starta eget företag eller söka jobb som något helt annat än vad jag gjort tidigare. Men jag vill inget av detta. Jag vill hitta ett jobb inom den branschen som jag är utbildad inom, nämligen kommunikation och information. Jag vill hitta ett ”riktigt” jobb.

Jag vill gå vidare med mitt liv. Jag vill få en känsla av trygghet och säkerhet. Jag vill inte behöva oroa mig över att jag har fyllt 24 och fortfarande bor hemma. Jag vill bli vuxen, jag vill ha ett jobb att gå till varje dag, jag vill vara som alla andra. Jag vill inte ha flera tidsbegränsade jobb efter varandra, jag vill ha ett riktigt jobb. Jag vill börja nu.