Inlägget innehåller annonslänkar, läs mer i min PR-policy
Åren i Paris är berättelsen om förhållandet mellan Ernest Hemingway och hans första av fyra fruar, Hadley. Hon var åtta år äldre än han men det var kärlek vid första ögonkastet och de gifter sig efter bara några månader. De lämnar USA på 1920-talet för att flytta till Paris där Ernest hoppas slå igenom som författare.
De bor trångt och fattigt men känner sig hemma i staden där alla som vill revolutionera konsten och litteraturen höll till – de bekantar sig med Gertrude Stein, Ezra Pound och makarna Fitzgerald och andra inom branschen. Ernest visar sig ha lätt att få vänner men också lika lätt att förlora dem.
Hadley stöttar sin make i sitt skrivande men hon vill själv ha något att göra också – hon försöker med sitt pianospelande men kommer ingenstans. Ett barn föds, de flyttar tillbaka till USA där Ernest byter inriktning till journalistik, men Paris och ett riktigt författarskap lockar igen.
När Ernest väl får sitt erkännande, i och med sin roman Och solen har sin gång, börjar det så förut lyckliga äktenskapet få sina första sprickor. När Hadley inser att en av hennes goda vänner, Pauline, har en affär med Ernest försöker de förtvivlat hålla ihop men till slut skiljs de åt. Och där slutar denna roman.
Det är svårt att skriva en recension om en bok som handlar om personer som har levt på riktigt. Mycket i boken har skrivit om för att det ska bli mer spännande, sorgligare och bättre än vad som egentligen hände, men det är i grunden baserat på sanningen – på historia. Författaren har hämtat inspiration från biografier, kärleksbrev och från Hemingways egna romaner.
Hon skriver till exempel om när Hadley förlorade en resväska med alla Ernests manusskrifter på en järnvägsstation när hon var på väg för att möta honom. Detta hände på riktigt och måste självklart varit förödande. I boken ser jag det också som en händelse som utlöser en slags dominoeffekt, det är då det börjar falla sönder. Jag har fått inspiration av denna bok att börja skriva själv igen, något jag inte gjort på länge. Språket är vackert och man känner verkligen för Hadley, som är berättaren och huvudpersonen.
Åren i Paris handlar om vem Ernest (och Hadley) var före framgångarna, hur Hadley försöker vara hans jämnlike istället för att leva i hans skugga, hur de försöker hålla fast vid sin lycka och livet de hoppats på men också om hur de försöker hålla ihop trots att de inser att de vill olika. Det är en berättelse om stor kärlek mellan två oförglömliga personer som oundvikligen drogt till varandra.
Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har läst något av Hemingways verk, förutom en novell, Berg som vita elefanter. Den utspelar sig på en tågstation i Spanien där en man och en kvinna diskuterar om hon ska genomgå en abort eller inte. Jag fick ändå bra intryck av den, abort var knappast något man pratade om 1927, när novellen gavs ut, och här använde han isbergstekniken, dvs att låta läsaren fantisera kring budskap och tolka handlingen själv.