Att bestämma själv

Det är rätt ofta nu för tiden som jag funderar på om jag verkligen valt rätt område att söka yrke inom. Jag är 90-talist, vilket enligt Aftonbladets serie om generationer, visar att vi blivit uppfostrade med idéen om att vi kan bli vad vi vill när vi blir stora för att sedan upptäcka att det inte alls går.

”Det handlar alltså inte längre om att hitta sitt drömjobb. Utan om att hitta ett jobb, över huvudtaget.” När äldre generationer säger att vi är kräsna och bortskämda har de nog glömt att de var de som uppfostrade oss och att det var de som skapade världen vi nu lever i. Omständigheterna har förändrats – det går inte att jämföra möjligheterna för en 25-åring idag med en 25-åring från 60-talet. Det är tuffare nu, men vi kämpar på.

Jag visste redan när jag skulle välja till gymnasiet att jag tyckte om humanistiska ämnena mer än naturvetenskapliga. Då var det också ett rätt så självklart val för mig när jag sedan skulle välja högskoleutbildning att det blev ett program inom kommunikation och språk. Sedan har det stått rätt så stilla. Jag tog min examen sommaren 2012, det är i år fyra år sedan, men jag har faktiskt aldrig jobbat inom den branschen jag är utbildad inom.

Visst, det är svårt att få jobb, särskilt svårt för ungdomar, men när jag ser att mina bekanta från skolan får jobb hit och dit, medans jag själv står kvar utan, så börjar jag funderar vad det är för fel på mig – eller kanske snarare vad det är för fel på den branschen jag söker jobb inom. Företagen vill ha folk som kan allt – nu. Jag är utbildad kommunikatör, visserligen utan arbetslivserfarenhet, men jag är färdigppaketerad för ett företag att använda. Nu verkar också fler och fler företag söka efter en enmansorkester som ska sköta lite av allt, istället för en kommunikatör som ska jobba mest med… kommunikation.

Jag har blivit tvungen att leta inom andra branscher och inom andra geografiska områden efter ett jobb, för ett jobb måste man ha. Jag har gått från den ena sexmånaders-anställningen till den andra, pendlat till en annan stad (vilket gjorde att jag riktigt deppad – ”Är det så här livet ska se ut framöver? Gå upp kl. 05:00, pendla 15 h/veckan, inte ha någon fritid, aldrig få leva?”), och jag kommer ingenstans.

Jag kan ju alltid börja om – utbilda mig till sjuksköterska eller lärare, som det tydligen råder brist på, men det är inte det jag vill. Jag vill inte jobba inom vård eller utbildning, jag kommer må dåligt och inte göra ett bra jobb. Så jag fortsätter kämpa, för ingen annan ska få bestämma vad jag ska jobba med, det är ju jag som ska jobba.

Så nu det senaste året, efter att fler och fler har frågat om jag inte funderat på att starta eget företag, har jag funderat på allvar vad jag vill göra. Jo, jag vill starta eget företag. Jag vill arbeta hemifrån, bestämma mina egen tid, vilka jag har kontakt med och styra själv. Det vill jag göra, det lockar mycket mer än att vara anställd. Så jag har bestämt mig. Jag ska starta ett eget företag, jag vågar. Men frågan är om det är dags nu eller senare?

Jag har läst igenom Driva eget, särskilt Frilansskolan har varit intressant, och läst nästan varenda artikel på Verksamt.se. Jag inspireras av bloggare som Jonna Jinton, Underbara Clara, Lugnochfin – samtliga kvinnor som skapat eget företag av det de tidigare gjort – vare sig det handlar om att blogga, fota, skriva, föreläsa m.m.

De har skapat företag om det de tycker om att göra och det vill jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *