När jag satt på bussen hem från jobbet i fredags kom jag att tänka på uttrycket ”när jag blir stor”. Jag använder det ganska ofta, jag är 25 år, och ser tydligen inte mig själv som stor än. Men vad menar man egentligen när man säger så?

När jag blir stor ska jag skaffa katt eftersom jag älskar dem. När jag blir stor ska jag börja klä mig i vintagekläder eftersom jag gillar den stilen. När jag blir stor ska jag bli författare. Men blir man någonsin stor? Ju mer jag funderar på det här desto mer övertygad blir jag om att man kanske menar något annat.

Oftast handlar det om saker man vill göra, platser man vill besöka, saker man vill uppleva. Det är ju det här som är livet, och det kan man aldrig bli för stor eller liten för. Till slut ger kroppen och själen upp men lever man så lever man, oavsett ålder.

Det man kanske egentligen menar är när man har tid, när man är lycklig, när man orkar, när ens drömmar gått i uppfyllelse. Att göra upp planer för framtiden, planer som man väldigt gärna vill ska gå i uppfyllelse, men som man kanske nog borde satsa mer på för att de ska hända. Alla har rätt att drömma och fantisera, det är väl det som är livet, som gör att vi fortsätter trots att det ibland tar emot. Som ett ljus i mörkret.

”När jag blir stor” handlar om händelser och saker jag inte är redo för, inte riktigt än. Jag vill att de ska inträffa men nu är inte den rätta stunden. Det är små och stora drömmar, mål med livet, eller rent av saker jag kan ta på rent fysiskt men det är något som hör till framtiden, inte nuet.

Just dessa tankar får mig att tänka på ett citat från karaktären Dumbledore från böckerna om Harry Potter. ”In dreams, we enter a world that is entierly our own.” Det är först när vi drömmer och fantiserar, när vi släpper fram tankarna som vi vanligtvis kanske försöker dölja, som vi kan inse vad vi vill med våra liv. ”Att bli stor” handlar kanske om att på något sätt bli medveten om vad man vill och hoppas på. Detta kan ske oavsett om man nyss fyllt fem eller femtio år.