Ja, nu kommer ett till sånt där inlägg med ett försök till konstnärligt foto på mig själv och mycket text. Men det handlar om något viktigt så läs igenom och kommentera gärna om ni känner igen er.

Jag har gett små ledtrådar här på bloggen om att jag har fått ett nytt jobb. Jag borde vara väldigt glad över det, jag har ju ändå varit utan jobb i ganska så exakt ett år. Och visst är jag glad över att jag äntligen hittat ett jobb, men jag är inte helt nöjd i alla fall, inte så nöjd som jag borde vara.

Jobbet ligger i Eskilstuna, vilket kräver totalt tre timmar i pendlingstid varje dag, en stor nackdel, och det är ett tidsbegränsat jobb, vilket betyder att jag snart måste hitta ett nytt jobb igen, ytterligare en nackdel. Jag kan ju flytta, vilket förkortar pendlingstiden, men eftersom det är tidsbegränsat vet jag inte om det är någon idé. Men det finns många fördelar också: äntligen, äntligen, gör jag det alla andra vuxna gör om dagarna. Jag går upp tidigt på morgonen, gör sällskap med alla andra pendlare i trafiken, sitter på kontoret i åtta timmar, åker hem, äter middag och går och lägger mig för att sova. Jag träffar mina kollegor, skaffar mig erfarenhet och får bättre rutiner. Många positiva saker.

Det är så här det ska vara, tydligen

Att vara arbetslös i ett år har satt sina spår. Jag kommer inte längre kunna gå upp när jag vill på morgonen, åka i väg och träna när jag vill eller göra andra spontanresor. Mina vardagar kommer bestå av att jobba, och det är så det ska vara. Det är normaltillståndet för alla som kan jobba. För att kunna försörja sig måste man tjäna pengar, för att kunna leva behöver man ett arbete. Man måste ha ett jobb nu för tiden, det går inte att leva på bidrag. Alla måste jobba för att bidra till det bra samhälle vi faktiskt lever i. Trots detta finns det många arbetslösa som inte aktivt söker nytt jobb. Jag har aldrig varit en av dem. Jag har alltid velat ha ett jobb, det har varit en självklarhet för mig när jag tänkt på framtiden.

Att inte kunna tacka nej till ett jobb jag inte aktivt sökt

Är man inskriven på Arbetsförmedlingen, vilket de flesta arbetslösa är, kan man förlora sig rätt till ersättning om man tackar nej till ett jobb man blir erbjuden. Jag sökte aldrig till det nya jobbet jag nu fått, jag blev tipsad om det och fick frågan om jag var intresserad. Så när jag blev erbjuden det gick det egentligen inte att säga nej. Att bli tvingad att gå till ett jobb som inte intresserar eller passar en så mycket, trots att det inte är något fel på jobbet i sig, är inte direkt den bästa startbanan för en bra karriär. Arbetsförmedlingens mål är att förmedla jobb, och blir man erbjuden ett jobb, då tycker de att de uppfyllt sitt mål. Det spelar ingen roll vilket arbete det handlar om, bara man kommer ut och jobbar, så man inte längre är deras ansvar.

Drömmen går inte att uppfylla till 100%

Mitt drömjobb är att bli författare och skribent – att kunna försörja mig på mitt skrivande. Att kunna gå upp när jag vill på morgonen, göra i ordning en god kopp te och en bra frukost, sätta mig vid datorn och skriva så tangentbordet ryker, äta lunch när jag känner för det, planera, fundera och skissa och sedan fortsätta skriva. Detta är min dröm – att så småningom kunna arbeta hemifrån. Men… (det finns alltid ett men) jag har insett att denna dröm inte går att uppfylla till 100%. Jag är utbildad informatör och tror att jag måste syssla med något sådant i kombination med mitt skrivande. Jag måste i slutändan ha någon form av ett riktigt jobb, tyvärr. Jag längtar lite tillbaka till den frihet som arbetslösheten gav när det gäller tid, men det känns fel att säga så eftersom jag inte längre vill vara arbetslös.

Det finns inga vanliga jobb

Jag har på den senaste tiden fått frågan om jag inte är intresserad av att börja frilansa eller starta eget företag istället. Mitt svar har blivit att jag tror att man måste ha erfarenhet av ”vanligt” jobb innan man försöker stå på egna ben. Men efter att ha skrivit en kommenter på Underbara Claras inlägg om längtan efter den frihet man får när man pensioneras och fått bra respons på min kommentar har jag funderat om lite.

Man kan väl aldrig vara för ung för att ta tag i sin dröm? Vad är egentligen ett riktigt jobb? Alla jobbar ju inte på kontor, framför datorer – men det tror jag har blivit normen för normalt jobb nu för tiden. Man glömmer kanske att kreativa arbeten är också jobb. Tänk på alla modiga personer som startat eget företag, alla frilansande skribenter och journalister som arbetar hårt och tjänar pengar. Om de kan så borde jag också kunna. Jag kan inte så mycket om frilans och känner att jag borde läsa på lite mer innan jag säger för mycket, men jag är nu mycket nyfiken på det.

Då skulle jag vara mer än nöjd

Ett riktigt jobb passar kanske inte alla, och kanske inte mig själv heller, har jag nu insett. Det är mycket att vara låst fem av sju dagar till kontoret. Varför inte satsa på det man vill göra från början, då hinner man dessutom göra det längre än om man först gick till ett jobb man inte trivdes på. Att kunna disponera min egen tid för arbete och arbeta hemifrån – då skulle jag känna mig mer än nöjd, så nöjd som jag borde vara. Och det är inte frågan om att jag inte vill arbeta, det vill jag, men jag vill arbeta på mina villkor och med det jag älskar. Det är väl inte för mycket begärt?