Jag vill springa Blodomloppet i sommar, jag satsar på det, men för att kunna göra det måste jag komma igång med löpningen. Men varje gång jag har joggat har jag insett att jag verkligen inte är någon joggingperson – det är tråkig, jobbigt och det tar emot. Ju fler gånger man springer, desto lättare blir det, visst. Det allra längsta jag har sprungit är 5 km, och det är vad jag planerar att springa på Blodomloppet i slutet av augusti. Jag har inte anmält mig till det än, så jag hinner ju fortfarande dra mig ur, men nu har jag bestämt mig.

I lördags gav jag mig ut och sprang, för tredje gången i år. Jag hade tänkt att springa 2,5 km, men när hälften hade gått tyckte jag att det gick så bra att jag ändrade mig och ville springa längre. Solen sken, det var 25 grader och det enda ljud jag hörde i skogen var mina steg och fågelkvitter. Men efter ett tag stannade jag och började gå istället. Det blev i alla fall 3,1 km jogging på ca 27 min, något jag är stolt över. Det blev inte 5 km som jag hade tänkt, men det är bättre än ingenting.

Nu känner jag mig lite mer positiv inför löpning, faktiskt. Kroppen orkar så mycket mer än vad man tror, och det var flera gånger då jag verkligen övervägde att stanna men kroppen fortsatte automatiskt. Jag ska nu försöka ge mig ut och springa minst två gånger i veckan.