I den nya serien Gympaläraren fokuserar Kalle Zackari Wahlström, som gav oss tv-programmet Träna med Kalle, nu på att få fler elever att delta på idrottslektionera i skolan. Han återvänder till sin gamla högstadieskola och uppmuntrar elever att förändra sin inställning till idrott.

Ungdomar rör på sig mindre samtidigt som Sverige idag är ett av de länder i Europa som satsar minst på schemalagd fysisk aktivitet i skolan. Genom iakttagelser och intervjuer med elever framgår det att många skolkar från idrotten, ser det som tråkigt och jobbigt samt att det behövs göras mycket för att förändra situationen. Det blir en utmaning som visar sig bli det svåraste Kalle någonsin gjort.

Jag tycker att det är bra att ett sådant här program görs och att diskussioner förs om idrott och hälsa för barn. Det verkar som att det är mer okej att skolka från idrottslektionerna än från till exempel svenska- eller -naturvetenskapslektionerna, det räknas inte som samma sak.

Jag själv tyckte inte om idrotten i skolan, av samma anledning som de modiga ungdomarna i programmet – man ska prestera på ett annat sätt än i de andra ämnena, det blir väldigt personligt, jobbigt och passar kanske inte alla. Jag skolkade aldrig, det skulle aldrig fallit mig in, men jag presterade bara precis så mycket som behövdes för att bli godkänd. Skolidrotten för mig handlade först och främst mycket om lek – spökboll, palla äpplen – vi lekte mycket.

Men det handlar lika mycket om att bli betygsatt efter hur bra man var. För att bli godkänd skulle man göra si och så många situps på en minut, kunna hoppa så högt och springa så fort. Det handlar också om hur mycket man kunde låta sig bli pressad innan man bryter ihop för att springa till omklädningsrummet och gråta. Jag trodde att man behövde vara bäst för att få högt betyg, och jag vågade inte satsa för då fanns en risk att misslyckas och skämma ut sig, så jag nöjde mig med ”bara” godkänt som betyg. Nu vet jag att man inte betygsätter elever endast utifrån prestation.

Efter att jag sett några avsnitt av programmet kan jag lätt säga att jag är glad över att jag inte går i högstadiet idag. När jag gick i nionde klass fanns det knappt mobiltelefoner med kamera, vi hade inga surfplattor – Instagram och Facebook fanns inte. På ett sätt är jag glad över att det var så, för jag skulle som sagt inte vilja gå i högstadiet idag. Det verkar lite som att ungdomar nu för tiden växer upp fortare. Och att gå på idrottslektionerna när man känner sig osäker är kanske inte en grej som lockar särskilt mycket.

Som Kalle i programmet också visar så kan det vara svårt att uppmuntra elever att delta i på idrotten och göra sitt bästa utan att samtidigt råka ge dem uppmärksamhet de kanske inte är beredda att ta emot och därmed skrämma iväg dem. Men man växer ju upp, eller hur? Hade jag gått i högstadiet idag hade jag försökt satsat på höga betyg eftersom jag idag tycker om träning. Men det är skillnad på att träna på fritiden, för att må bra och bli stark, och på att delta i skolidrotten för att bli betygsatt.