Henry Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

henry fry och hans osannolika pilgrimsfärd

I februari läste jag den här boken, Henry Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce. Den utgavs av Norstedts i somras och kommer ut i pocket i juni.

Den handlar om den äldre mannen Henry Fry som en dag får ett brev från sin tidigare kollega, Queenie, som berättar att hon är döende i cancer. Henry känner att han vill skriva ett svar till Queenie men han kommer inte på vad han ska skriva. Det blir till slut några korta rader och när Henry kommer till postlådan för att posta brevet kan han inte göra det.

Han går vidare till nästa postlåda och nästa och nästa…Till slut bestämmer han sig för att gå hela vägen, totalt 100 mil på 87 dagar, för att hälsa på Queenie. Under denna pilgrimsfärd tänker Henry på sin familj och på Queenie, hon gjorde något fint för honom en gång i tiden men han kan inte komma ihåg vad det var. Han minns glimtar från sitt äktenskap, sin barndom och det ansträngda förhållandet till sin son. Under hela resan finns även tanken om vad Queenie egentligen betyder för honom.

Det känns lite annorlunda att läsa en bok som handlar om en äldre man. Man får följa hans långa resa med skoskav och blåsor, med möten med främmande människor och med funderingar på om färden verkligen är värt det. Det var intressant att läsa, äldre människor har ett annat tänkesätt än yngre, jag drar i alla fall den slutsatsen utifrån denna bok. De har ett lugnare tempo, uppmärksammar det som är annorlunda mer än yngre människor och de ser ofta det goda i människor.

När jag började läsa boken trodde jag verkligen att jag visste hur den skulle sluta. Jag trodde att det var en sådan där bok med ett riktigt förutsägbart slut men det visade sig att jag hade fel och det är jag glad över. Det händer inte så mycket i boken, den är inte full av spänning, det är snarare en bok om minnen och det är det som gör den bra, trots det långsamma tempot. Jag tror att man måste ta sig tid att läsa denna bok, det är inget man sträckläser på en dag, man måste ta sig tid att smälta det man läser.

Jag skulle nog säga att särskilt äldre människor skulle kunna uppskatta den här boken, de kanske känner igen det där med att plötsligt minnas eller glömma bort händelser i sitt förflutna.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *