Jag älskar att planera och göra listor och då är det inte så konstigt att jag även gör en lista över mina tankar för det nya året. Jag gjorde det även förra året, men jag måste erkänna att jag faktiskt glömde bort den listan. Denna gång har jag faktiskt skrivit ut listan och satt upp den på anslagstavlan ovanför mitt skrivbord. På så sätt påminns jag varje dag om vad mina mål är.
Mitt 2015 har präglats av mycket fritid. Fast fritid är nog fel ord – jag har haft mycket tid som jag själv kunnat disponera hur jag velat. Arbetslöshet är ju ett bättre ord för det, egentligen, men det låter ju inte lika trevligt. Jag har vant mig vid ”ledigheten” och inser nu att jag borde ha utnyttjat den tiden bättre för det kommer förmodligen inte vara så länge till.
Att gå upp när jag vill på morgonen, kunna åka iväg till gymmet, att ha tid att laga en lyxfrukost varje dag, åka iväg och handla och inte stå i långa köer vid kassan, att åka ner till stan och inte trängas bland alla andra – allt är väldigt bra, men det är ju inte så det ska vara. Jag har haft den tanken i bakhuvudet hela tiden – det här är inte normaltillståndet för en 25-åring i dagens samhälle som kan och vill jobba. Det kommer en gång ta slut och då kommer jag tycka att det blir jobbigt, men det är så det ska vara, det är det som är livet.
Sedan decembers början har jag börjat tycka att livet känns ganska jobbigt. Det är kanske någon slags vinterdepression eller något så enkelt som att jag inte får tillräckligt med solljus, vilket ju inte är helt ovanligt under vintermånaderna. Decemberdepp är nog ett passande ord för det, vad det nu är.
När jag satt på bussen hem från jobbet i fredags kom jag att tänka på uttrycket ”när jag blir stor”. Jag använder det ganska ofta, jag är 25 år, och ser tydligen inte mig själv som stor än. Men vad menar man egentligen när man säger så?
När jag blir stor ska jag skaffa katt eftersom jag älskar dem. När jag blir stor ska jag börja klä mig i vintagekläder eftersom jag gillar den stilen. När jag blir stor ska jag bli författare. Men blir man någonsin stor? Ju mer jag funderar på det här desto mer övertygad blir jag om att man kanske menar något annat.
Idag fyller jag år. 25 år. Det är bara det att jag inte är 25 år, inte alls. Jag är 20 år. Det är i alla fall vad det känns som. I mitt huvud är jag fortfarande ung. 25 år låter gammalt. När jag var liten ville jag ha ett bra jobb, ett fint hus, en man och barn innan jag fyllde 30 år – för efter 30 är man inte längre ungdom. Så det finns ju en anledning till att jag känner mig lite stressad.
Men som med mycket annat man inser när man växer upp, så förstår man så småningom att det är svårt att skilja gammal och ung åt. Jag vaknar inte upp en dag och blir gammal, det sker långsamt, och ofta utan att man själv inser det.
En av mina kollegor på jobbet gick i pension förra veckan. Hon har pratat länge om vad hon nu ska göra om dagarna och att det äntligen är hon själv som får bestämma över sin egen tid. När man tänker efter så stämmer det faktiskt. Från att man börjar skolan vid 7 års ålder tills man går i pension så lever man efter ett schema. Man ska gå upp tidigt på morgonen, gå till skolan/jobbet och gå hem. Fritid har man på helgen, men beroende på vilket jobb man har så kanske man tar med sig jobbet hem (eller åtminstone tänker på jobbet även när man inte är där).
Nu är vi 13 dagar in i det nya året och jag har funderat lite på hur jag vill att det ska se ut. Jag vill inte ge några nyårslöften, det är det där med löften, de är lätta att bryta. Så istället så har jag funderat ut lite mål och visioner.
