Idag fyller jag år. 25 år. Det är bara det att jag inte är 25 år, inte alls. Jag är 20 år. Det är i alla fall vad det känns som. I mitt huvud är jag fortfarande ung. 25 år låter gammalt. När jag var liten ville jag ha ett bra jobb, ett fint hus, en man och barn innan jag fyllde 30 år – för efter 30 är man inte längre ungdom. Så det finns ju en anledning till att jag känner mig lite stressad.
Men som med mycket annat man inser när man växer upp, så förstår man så småningom att det är svårt att skilja gammal och ung åt. Jag vaknar inte upp en dag och blir gammal, det sker långsamt, och ofta utan att man själv inser det.
